Vårt intåg i världen sker genom någon annans kropp. Att vi finns till är avhängigt någon annans fysiska existens. Materia bildad ur materia, en ny kropp i förhållande till en annan människas kropp. Det lilla barnet är till kroppen en egen individ, men skiljer till en början inte på sig själv och det bröst vars mjölk får det att växa. Någon annans form har format mig.
I sitt senaste arbete har Maria Nordin tagit fasta på relationen mellan mänsklig kropp och omgivande fysisk verklighet. En konkret verklighet där objekt och geometriska former är något vi hela tiden rör oss kring och där arkitekturen och dess rum omsluter oss. Vi tänker oss gärna denna relation som neutral och mer greppbar än exempelvis psykisk påverkan, men är det verkligen så enkelt?
Vi är i ett ständigt förhållande till vår omgivning, till det som existerar utanför vår egen kropp. Utan andras form tappar vi ofta vår egen. Vår inre upplevelse av världen utifrån en enda kropp är illusorisk, troligtvis är vi ständigt inne i en ömsesidig formprocess. Människor emellan påverkar varandra hela livet genom ett intrikat nät av psykiska, sociala och fysiska processer. Olika individer är olika känsliga och olika mottagliga för aspekter av denna påverkan. Där en människa ser gemenskap, vädrar en annan gruppens hot. Det som för mig är ett äventyr kanske är vardag för dig. Där någon känner sig trängd är en annan trygg.
Som målare blir relationen till materialet mer än en abstrakt idé. I akvarellmåleriet bildas formen av det sköra mötet mellan vatten, pigment och papper. Resultatet är avhängigt konstnärens skicklighet och kunskap om materialets egenskaper. Men precis som när en kropp skall bildas i en annan kropp har slumpen ett finger med i spelet. Balansgången mellan att styra och forma och förmågan att hantera slumpens kraft kräver år av övning och erfarenhet, för att liksom ett DNA kunna forma materien till det som konstnären vill gestalta.
Genom att låta en till första anblicken ologisk förvrängd form ta överhanden låter Maria Nordin sina figurer formas enligt en annan logik än den vi vant oss att se i hennes sinnliga och fysiskt igenkännbara kroppar. Den bakomliggande idén bestämmer kompositionen vilket leder till att omformandet och anpassningen som idé sker på ett konkret och fysiskt sätt i bilden. Ett par för långa ben, axlar som lämnat konturen av en ”vanlig” kropp, en människa vars konturer svämmar över, skapar en under ytan våldsam effekt. Absurda kroppar, javisst. Samtidigt, en påminnelse om den känsla av tillkortakommande och tillstånd av subtilt våld vi ständigt utsätter vår kropp och våra medmänniskors kroppar för. Ett par skrevande ben på tunnelbanan leder till att någon annans rörelseutrymme krymper. Och alla känner vi nog igen den förargliga känslan av att försöka dra på sig ett för litet klädesplagg. Våra möbler formar hur vi sitter, våra kläder hur vi rör oss.
Vi talar ofta om ”form follows function” som någonting positivt, men vilken funktion är det egentligen vi väljer att följa? Vems form är det vi inrättar oss efter? Maria Nordin utforskar och prövar detta i sin konst genom att handgripligen måla in ett fysiskt motstånd i sina bilder och låta figurernas kroppar anpassa sig. Ögat noterar och reagerar på deformationen. Det störande momentet gör att vi som betraktare blir fysiskt varse vår egen form - vår egen kroppslighet i världen.
Sarah Guarino Florén
Curator at Södertälje Konsthall